Fotografi som en livsstil

Att fotografera är inte bara en syssla eller hobby, många menar att det är mer av en livsstil och personligen är jag benägen att hålla med. Det handlar inte bara om det tekniska intresset av att förstå hur utrustning och ljus fungerar, man måste även vara villig att upptäcka och se saker som de flesta aldrig skulle lägga märke till. Hitta ovanliga perspektiv, ha ett öga för detaljer, besitta en slags visuell uppfinningsrikedom och allmän kreativitet som ständigt leder till nya sätt att uttrycka sig. Såväl på ett intellektuellt som ett emotionellt plan handlar det därför även om modet att försöka med sådant som många gånger inte kan tyckas självklara, eftersom god smak är ett ganska abstrakt och relativt begrepp.

Riktigt stora fotografer arbetar inte främst med att ta sig förbi tekniska begränsningar, den delen går mer av ren rutin. Deras största utmaning är att lyckas berätta något, att lyfta fram sitt innersta väsen för allmän beskådning, på ett sätt som är förståeligt och greppbart för gemene man. Jag snubblade av en ren händelse över ett fängslande reportage på nätet, som beskriver just denna process i James Barkmans vardag som livsstilsfotograf.

När man ser skildringen av denne mans liv i jakten på sina personliga målsättningar, så slås man av tanken om hur viktigt det är att besitta det mod som många gånger krävs för att man ska våga följa sina drömmar. Självklart är det alltid bra att vara medveten och att lära sig av andras erfarenheter, men man får aldrig låta sig begränsas av vad andra tycker och tänker.

Är man verkligen fast besluten att åstadkomma något, så får ofta mycket annat underordnas den strävan. Det kan handla om tidigare enkla rutiner till en grundläggande omställning av hela ens livsstil och ekonomi. Det kan exempelvis innebära mycket resande, men oavsett yttre omständigheter så är det viktigaste att inte fastna i vardagen. Som allting utav värde i livet, så kräver det en vision och ihärdighet. Talang är viktigt, naturligtvis, men i första hand krävs arbete. Uppskattningen ”25% talang, 75% arbete” känns rimlig, för oavsett hur kapabel och skicklig man är, så kommer man aldrig någonstans utan några ansträngningar och utan att våga överge något bekvämt och rent av välfungerande.

Detta sammanfattar nog mina tankar för denna gången, kämpa på med bilderna go’ vänner, så hörs vi snart igen!